Historia

Belgien är ett nytt land, det uppstod så sent som år 1830. Innan dess styrdes olika delar av det nuvarande Belgien av olika stormakter i över 2000 år. Innan år 1830 var Belgien aldrig någon helhet, utan bestod av en samling hertigdömen, grevskap, andliga furstendömen, m.m.

Den romerska tiden (57 f.Kr. - 455 e.Kr.)

Julius Caesar erövrade den nordliga delen av Gallien (mellan Schelde och Maas). Landet koloniserades av gallo-keltiska stammar, bland annat belgarna. Mellan år 15 f.Kr. och 400-talet låg området under romersk ockupation och kallades Gallia-Belgica, tills frankerna började tränga in där.

Det frankiska riket ( år 455 - 843)

De hedniska frankerna koloniserade områdena kring floderna Schelde och Leie. Skogsområdet mellan Schelde och Ardennerna utgjorde gränsen mellan franker och valloner (Wala) dvs. de romaniserade kelterna. Språkgränsen fick sin början.

Clovis - född i Tournai år 465 - erövrade Gallien, som nu kom under den merovingska ätten. Han övergick till kristendomen och döptes i Reims (Frankrike) år 496. Efter Clovis visade pippinerna intresse för området, och år 751 fördrev Pippin den Lille den sista svaga merovingiska fursten, tog kronan och grundade den karolinska dynastin.

Karl den Store, Pippins son, som härskade från 768 till 814, utvidgade sitt rike, och år 800 utropade påven honom till västerlandets kejsare. Han härskade då över ett område som sträckte sig från Danmark till Syditalien och från Nordspanien till floden Oder. Efter hans död delades riket, och ett krig mellan hans barnbarn resulterade i traktaten i Verdun år 843. Belgien delades då mellan Karl den Skallige och Lothar.

Den feodala perioden (800 - 1100 talet)

Under nästa 300 åriga perioden förekom flera stora härskare, bl.a. Gottfred av Bouillon och Baduin av Flandern - båda var korstågsledare. Flandern blev synnerligen stark under den här perioden medan den sydliga delen - Lotharingia - splittrades i många små grevskap och furstendömen.

Flanderns feodalherrar lydde under den franska kungen, men uppträdde mer och mer självständigt, allteftersom deras makt ökade. Under den här perioden kunde man faktiskt betrakta Flandern som en självständig stat. Många av Belgiens slott stammar från den här perioden.

Från 1000 - 1300 talet

När handelsvägarna till Österlandet öppnades under 1000 talet, utvecklades handeln synnerligen snabbt. De flamländska textilarbetarna och de vallonska metallarbetarna samlades, och påbörjade därmed städernas utveckling. Hantverkare samlade i gillen gick också i krig mot handelsmännen, vilka behöll alla rättigheter och var vänner till Frankrike.

Det var också de här hantverkarna som besegrade den franske kungen, då han ville visa det självrådiga Flandern vem som var kung. De flamländska städerna besegrade den franska adeln i De gyllne sporrarnas slag den 11 juli 1302 (Flanderns nationaldag). Efter det var Flandern fritt från franskt inflytande fram till 1789.

Det är i den här perioden som de stora medeltida städerna blomstrar. De viktigaste var Ypern, Gent och Brugge.

Den burgundiska perioden (1384-1555)

Karl V avslutade samlingsverket och blev furste över ett jätterike. Det sägs att solen aldrig gick ner i hans rike. Han var nämligen härskare över nästan hela Europa och en del av Sydamerika (den gången var Spanien en stor kolonimakt).
Bryssel var rikets centrum under Karl V, och steg i makt och ära.

Motstånd i Nederländerna (1555-1585)

Under Filip II:s regeringstid (han var Karl V:s son) uppstod ett stort motstånd i de sydliga och nordliga Nederländerna. Filip var nämligen en sträng katolsk furste, och förföljde allt protestantiskt. Den sydliga halvan förblev den spanske fursten trofast, medan den nordliga delen lösrev sig, och kallade sig Konungariket Holland.

Det var i den här perioden som handelsstaden Antwerpen blomstrade.

Det trettioåriga kriget (1618-1648)

Efter trettio års krig, erkändes den nordliga delen som en självständig stat. Den hade full kontroll över Antwerpens hamn, och staden förföll.

Det självständiga Holland var mestadels protestantiskt. Fursten krävde en katolsk befolkning i sin sydliga del. Därför flydde nästan alla protestanter - bland dem många intellektuella - konstnärer, musiker och författare - till Holland. Det kallades Hjärnornas flykt. En katastrof för den flamländska kulturen.

Den österrikiska perioden

Under en kort tid blomstrade "landet" upp igen, men så blev det ett uppror mot fursten Josef II. Belgiens förenade stater utropades år 1789, men upproret slogs ner.

Den franska perioden

Belgien kom nu under Frankrike. Stormakterna fruktade att Frankrike skulle bli för stort, det förenade Holland skulle tillsammans med "Belgien" utgöra en bufferstat mellan stormakterna Frankrike och Tyskland.

Sammanslagningen med Holland (1815-1830)

Efter 1648 var Belgien ett stort slagfält. Först kämpade österrikarna mot fransmännen i Belgien, därefter förde Napoleon krig mot stormakterna, och förlorade i Waterloo år 1815. "Belgien" hoppades nu på självständighet, men det gick stormakterna inte med på. Belgien sammanfördes med Holland. Vilhelm I blev kung i de förenade Nederländerna, men år 1830 bröt ett nytt uppror ut, och Belgien blev äntligen självständigt.